Trots första världskrigets utbrott gav imperiets marinminister Winston Churchill klartecken åt Sir Ernest Henry Shackleton att avsegla söderut. Med sig ombord på flaggskeppet Endurance och följefartyget Aurora hade Shackleton 70 hundar och målet var att korsa den frusna kontinenten Antarktis.

Men i januari 1915 frös Endurance fast i Weddelhavets packisar och när våren kom i september övergav besättningen de krossade spillrorna av fartyget. Sedan följde ett makalöst äventyr bland isflaken och en stormig hundramilaresa till Sydgeorgien i en livbåt tätad med sälblod för att hämta hjälp. Först i maj 1917 var Shackleton åter på brittisk mark.

Hundra år senare satte sig Shackletons barnbarnsbarn Patrick Bergel bakom ratten i en Hyundai Santa Fe, ställde in navigatorn på McMurdo-stationen och gasade iväg över inlandsisen. Sen körde han tillbaka till Union Glacier Camp på andra sidan av Västantarktis. Hur svårt kan det vara, liksom?

Hyundai

Nåja, riktigt så enkelt var det kanske inte. Till att börja med hade Santa Fen i fråga genomgått ett ordentligt gympass hos isländska Arctic Trucks för att få nya bitar i hjulupphängningarna och rejäla däck som klarar snö.

Sedan fyllde de 230-literstanken med jetbränsle, för vanlig dieselsoppa stelnar när kvicksilvret kryper ner till sydpolens nivåer. Men motor och växellåda, de hade Arctic Trucks lämnat orörda.

I trettio dagar rullade teamet över Antarktis vita vidder, utan några som helst landmärken att sikta på. Utom de som Bergel själv fick fantisera ihop – han lär ha hallucinerat fram träd och hela skogar efter alla långa dygn på isen. Nåja, han slapp i alla fall täta sin bil med sälblod.