Redan som ung var Soichiro Honda som besatt av teknik. Innan det stora kriget bröt ut satte Honda upp en mekanisk verkstad för att tillverka kolvringar. Japan hade med Toyota just börjat bygga bilar och Honda knöt kontrakt med dem.

Tyvärr stöp affären på att Hondas kvalitet höll för låg nivå. Honda bet ihop, lärde sig hur man skulle göra och passerade Toyotas nålsöga precis innan kejsarens flaggfartyg avseglade mot Pearl Harbor.

Snart stod Hondas verkstad under myndigheternas kontroll och fick finna sig i att tillverka delar till stridsplanens flygplanspropellrar. När bomberna föll över fabriken i Yamashita 1944 koncentrerade Honda verksamheten till Itawa. Och Itawa rasade i Mikawajordbävningen i januari 1945. När Japan sedan kapitulerade senare samma år skrapade Honda ihop resterna av sitt verkstadsföretag och sålde det till Toyota.

I stället startade han Hondas Tekniska Forskningsinstitut och började tillverka motorcyklar, någonting som skulle visa sig framgångsrikt i transportbristens efterkrigs-Japan. Överblivna femtiokubiks motorer till krigets radiogeneratorer användes som kraftkälla och när lagret av motorer tog slut gjorde Honda helt sonika kopior på den välfungerande generatormaskinen.

När verksamheten vuxit sig tillräckligt stor lät Honda likvidera sitt forskningsinstitut och ersatte det med Honda Motor Co., Ltd. – företaget Honda så som vi känner det i dag.

Honda är ju framför allt en motorcykeltillverkare än i dag.

Men det var inte förrän 1963 som Honda skulle ställa sig på fyra hjul och nu har företaget alltså byggt 100 miljoner bilar. I ett lagom PR-glättigt pressmeddelande får vi veta att Honda har globalt storsäljande modeller och äger 34 produktionsanläggningar på fem kontinenter. Men vem bryr sig om det?

Honda har historiskt gått sin egen väg som biltillverkare. Modellerna har alltid haft en teknisk spets som många konkurrenter saknat och även som körmaskiner har mången ägare vittnat om rappa köregenskaper. De har aldrig varit vräkiga eller onödigt glittriga, snarare lätt återhållna och rätt slanka saker med fokus på passagerarförflyttning snarare än prestige.

Utom Honda Legend, som gärna vill vara lite förmer.

Kanske var det mer så förr än nu, efter att suvtrenden satt sina tänder även i Hondas produktsortiment. Men man ska komma ihåg vad Honda har sysslat med mer än att bara spotta ur sig miljontals globalt tillverkade CR-V till lagom liknöjda transportkonsumenter. Den där första bilen, den som kompletterade Hondas motorcykeltillverkning 1963, det var en av de läckraste sportbilar man kan tänka sig: Honda S500.

Att de samtidigt startade tillverkning av en glosögd pickup i mikroformat, det kan vi gladeligen glömma. Nåväl, i den spirande elektronikindustrialismens Japan behövdes transportbilar som T360, men vacker var den inte.

Sjuttiotalet såg modeller som Civic och Accord komma till världen och Honda blev ett exportföretag att ta på allvar. Europa svalde en hel del bilar, men framför allt var USA i biltillverkarens blickfång och snart hade man tagit marknadsandelar som hade ansetts skrattretande bara några år tidigare.

Träsidor, lika amerikanskt som hagelbössor.

Fortfarande ansågs japanska bilar som lite underlägsna de fina vagnarna från den gamla världen. Japaner, de var gjorda av papp och löstes upp så fort det regnade. Så var den allmäna stämningen bland bilkonsumenter på den tiden.

Men när bilarna glömde bort att gå sönder ändrades sakta attityden och på åttio- och nittiotalen etablerade sig Honda som tillverkare av pålitliga och praktiska bilar med en sportig touch.

Men de var inte alltid så rymliga.

När de lanserade hybridbilen Insight i slutet av förra millenniet visade Honda att man dessutom hade koll på miljön. Modellen pekade finger åt Toyota Prius och visade att hybrider inte alls behöver vara humorlöst in-your-face-förnuftiga.

Sportbilsformer som isbjörnar uppskattar.

Sedan uppfann man cross over-suven när man ändå var inne i det kreativa flödet – HR-V banade väg för Qashqai och allt vad de heter, och såg alldeles egen ut på köpet.

Den senaste snilleblixten är nya Honda NSX, en hybriddriven superbil i samma mall som Ferrari LaFerrari, McLaren P1 och Porsche 918. Med den lilla skillnaden att NSX betingar ungefär en femtedel av priset. Att den ser ut som en förvuxen Honda CRX gör inte saken sämre. Så vi säger grattis Honda och hoppas att vi snart får fira nästa milstolpe för märket.

Honda

Foto: Honda Motor Co., Ltd.