Egentligen är vi ett par dagar sena, för det var den 12 mars 1947 som världens första Ferrari rullade för egen maskin på Maranellos gator. Och egentligen var denna Ferrari 125 S inte ens en bil, för den saknade kaross. Marsmiddagens lugn bröts av en naken 1,5-liters V12-motor fastspänd i ett minst lika naket chassi.

Men den där lilla tolvcylindriga motorn var ett mästerverk, signerad Gioacchino Colombo som skulle komma att förknippas med märkets mäktiga tävlingsmaskiner. Han hade fått benäget bistånd från Giuseppe Busso, som senare skulle göra sig ett namn hos Alfa Romeo, och Luigi Bazzi. Och egentligen är det med Bazzi det började. Eller ja, det började började så klart när Enzo Ferrari som tioåring såg hur Felice Nazzaro segrade i 1908 års upplaga av Circuito di Bologna och bestämde sig för att bli tävlingsförare.

Ferrari S.p.A.

Det skulle dröja drygt tio år innan Enzo Ferrari lyckades sätta sig bakom ratten på en tävlingsbil och ta en tredjeplats i Parma-Poggio di Berceto 1919. Samma år gav han sig på Targa Florio, men fick bryta med en bränsleläcka. Och det var här som Ferrari knöt Bazzi till sig, en fingerfärdig ingenjör som visste hur man fick det bästa ur bilarna. Bazzi skulle sedan stanna hos Ferrari till sin egen pension, med ett kort avbrott under krigsåren för att banka ihop flygmotorer. Det är ju sånt man gör när det är krig.

Hursomhelst, när den gudabenådade Alfa Romeo-föraren Antonio Ascari förolyckades på Autodrome de Montlhéry i mitten av tjugotalet, och lämnade den då blott sjuårige sonen Alberto efter sig, började Ferrari fundera över livet. Kanske var det inte döden han sökte och han bestämde sig för att leda i stället för att köra och började det mödosamma arbetet med att bygga upp en seriös tävlingsavdelning hos Alfa Romeo, med enkom enstaka inhopp bakom ratten.

Snart hade Alfa Romeo knutit 40 förare till sig, med Enzo Ferraris hjälp. Fram till 1932 drev han Alfa Romeos fabriksbilar, när han beslutade sig för att starta eget. Scuderia Ferrari blev snart ett stall synonymt med framgång, om än fortfarande med Alfa Romeos produkter som vapen för förarnas framfart. Greve Francesco Baraccas stegrande häst, den han använt på sina stridsflygplan tills han sköts ner under första världskrigets slutskede, fick bli stallets emblem.

Det höll i fem år, tills Alfa Romeo ville införliva Scuderian i företagets egen verksamhet. Man kunde ju inte ha ett privatstall som var mer framgångsrikt än fabriksbilarna.

Enzo muttrade, sade upp sig och startade eget på nytt. Nu skulle han bygga egna bilar och visa Alfa Romeo var skåpet skulle stå. Men Alfa hade kontrakt med gubben Enzo, så några bilar under eget namn kunde det inte bli frågan om. Inte än i alla fall.

Ferrari S.p.A.

Så Ferrari startade Auto Avio Costruzioni, byggde en bil (med det föga charmiga namnet 815) och föresatte sig att dominera världens motorsport. Riktigt så blev det inte, Alberto Ascari (just det, Antonios avkomma) och Lotario, Markisen av Modena, bröt båda två i Brescias Grand Prix under krigsåret 1940.

Enzo slickade såren i sju svåra år och klausulen med Alfa Romeo var sedan länge inaktuell när den första Ferrari 125 S rullade genom Maranello och att han alls hamnade där, utanför Modena, berodde bara på att hans tidigare verkstadslokaler hade bombats till grus under kriget.

Ett par månader efter den där första provturen fick bilen kaross och det var starten på en bilhistorisk röd linje. Två år senare hade Ferrari segrat i Le Mans och världen visste att Ferrari var ett märke att räkna med. Resten är, med ett alldeles för slitet uttryck, historia.