Buick Y-Job från 1938, med sina uppfällbara strålkastare och infällda dörrhandtag, brukar betraktas som den första riktiga konceptbilen, alltså en bil som visas upp utan att vara avsedd för att säljas till allmänheten. I stället ska den fungera som megafon för företagets framtidsvisioner och stärka tillverkarens varumärke. Precis som Nissans nya Vmotion 2.0 som vi berättade om i går.

Från femtiotalet och framåt kunde visionerna vara hur verklighetsfrämmande som helst, bara glada designdrömmar som egentligen inte hade några ambitioner att masstillverkas under ekonomernas slipsprydda överinseende.

GM/Oldsmobile

På sjuttiotalet började konceptbilarna sansa sig i allt högre grad. Nu blev de i stället skyltfönster för kommande generationer och hade faktiskt doppat tårna i någon slags verklighet – även om badtemperaturen kanske var lite för kall ännu.

Ford

Men när Japans bilindustri erövrat världen hände någonting. Plötsligt spelade tekniken en roll den inte gjort tidigare och det blev viktigare vad som fanns under skalet än hur själva skalet såg ut.

Nissan

Aerodynamiken spelade stor roll vid den här tiden och tillverkarna tävlade i om underträffa varandras luftmotståndskoefficienter. Mazda MX-03 drömde om fyrhjulsdrift, fyrhjulsstyrning och digital instrumentering med head up-display.

Mazda

Det gjorde Nissan också. De gick till och med så långt att de hade allvarliga planer på att produktionssätta sportbilen MID-4 som var tänkt att konkurrera med Porsche 911 och Ferrari 328. Sedan tog de sitt förnuft till fånga.

Nissan

Toyota, Honda och Subaru krämade förstås ur sig liknande koncept, allihop enligt samma mall. Det skulle vara rimligt vardagsvänliga bilar med lågt luftmotstånd, fyrhjuls-allting och mängder av blinkande lysdioder. För så såg framtiden ut på åttiotalet.

På nittiotalet kom motreaktionen. Det började egentligen den 19 oktober 1987, när börserna runt om i världen försattes i fritt fall efter flera års bubbelekonomi, men följdverkningarna skulle dröja åratal innan vi hade sett botten och kunde börja skönja en ekonomisk soluppgång i fjärran.

Så nittiotalets konceptbilar släppte sin teknikångest och försökte i stället utstråla någon slags lekfull designattityd. Livsstil och retrodesign blev gångbara begrepp och bilarna skulle inte nödvändigtvis vara bra. De skulle framför allt vara snygga.

Nissan

Så har det varit sedan dess. Tills nu. Fållan smalnar och konceptbilarna blir alltmer likriktade – alla är datorgrå familjebilar med eldrift och ett visst mått av självkörande teknik. Just tekniken spelar större roll och utsidan får stå tillbaka igen. Den som skulle våga visa upp ett koncept utan självkörande eldrift i dag är rökt.

Utom Ram förstås. Ram struntar i allt.

Det är risk att vi kommer att få se ett trendbrott liknande det vi såg på åttiotalet. Med en världsomspännande belåningsbubbla som riskerar att brista i tider av folkvandring och oväntade röstresultat kanske vi om några år får se en helt annan typ av visionärt tänkande från bilindustrin.

Mest känsliga för ekonomiska fluktuationer, det är så klart pengaslukande start up-bolag som är beroende av ett ständigt inflöde av friskt riskkapital. Kanske, om någonting får världsekonomin att hosta till, kommer morgondagens utvecklare, ingenjörer och formgivare att se på framtiden i ett annat ljus.