När Scuderia Cameron Glickenhaus presenterade sin SCG 004S häromveckan funderade vi över hur många superbilar världen har plats för. Vi kunde den gången räkna till 24 olika tillverkare som vi skrivit om bara under de senaste 18 månaderna.

Nu kommer en till, från USA. Aria FXE följer den vanliga superbilsmallen, möjligen bortsett från att den 720 hästkrafter starka V8:an kompletteras av en elmotor som ger en systemeffekt på 1.150 hästkrafter. Chassit och karossen är av kolfiber och Aria använder en rad 3D-printade titandetaljer i konstruktionen. Och det är ju tufft.

Aria Group, som ligger bakom FXE, är inte heller några duvungar i branschen. Till vardags bygger de ihop många av de mer eller mindre fantasifulla konceptbilar som biltillverkarna ställer ut på de stora salongerna och sköter också delar av Porschetrimmaren Singers produktion. Så förmodligen har de kapacitet att både utveckla och tillverka en bil i FXE:s kaliber.

Singer Vehicle Design

Men varför ännu en superbil? Varför så lite fantasi? Och varför kräma på med 1.150 hästkrafter? Det påminner mig om när jag i ett tidigare liv var stötdämparingenjör och en italiensk superbilstillverkare skulle uppdatera sina specifikationer. En bana hyrdes in, och en testförare och några intensiva dygn senare kom teamet tillbaka till kontoret. Testföraren, en framgångsrik STCC-förare, muttrade någonting om att ”den har ju alldeles för mycket effekt, det är inte roligt längre”.

Körglädje handlar om lätthet, om balans och progressivitet, inte bara om att skjutas ut ur en kanon tills krafterna sliter njurarna ur kroppen, även om det också kan vara kul en stund. Åtminstone tills man behöver åka till dialysavdelningen på Karolinska och ska försöka hitta en parkeringsplats i nybyggesröran. Världen behöver inte fler superbilar, världen behöver fler Mazda MX-5. Och fler parkeringsplatser. Hörde ni det, Aria?