När såg du senast en plansch av en Hyundai Santa Fe på en pojkrumsvägg? Nej, när vi drömmer gör vi det om superbilar. Ferrari och Lamborghini, Pagani och Koenigsegg.

Lockelsen att få vara en del av superbilsvärlden är så stark att listan på entreprenörer som drömt sig ända in i konkursen skulle sträcka sig två varv runt jorden om man skrev ut den. Med namnen på tvären.

Gage Skidmore

Med en sådan kraft håller sig många etablerade biltillverkare med en superbil på programmet, mest för att stärka sitt varumärke så att familjebilsfäder kan identifiera sig med monstermodellerna. Audi har sin R8 och Mercedes-Benz sin AMG GT.

Andra har provat, bara för att i princip direkt förkasta tanken. De är superbilarnas one hit wonders, bollar som kastats upp i luften bara för att falla till marken utan att studsa när de landat. Nu menar v i inte de där hafsigt ihopskruvade entreprenörsexperimenten, utan etablerade tillverkare som spottat ur sig någonting fantastiskt, för att sedan vända barnet ryggen.

Honda NSX skulle kunnat vara en sådan, om inte japanerna sent omsider kastat ur sig en uppföljare. Nissan R390 var också en vacker tanke, men som rann ut i sanden så fort att den inte kvalificerar sig här.

Så håll tillgodo, här är åtta superbilar från etablerade tillverkare som aldrig fick några barn:

1. BMW M1
Med former från Giorgetto Giugiaro och en rak dubbelkamssexa bakom ryggen etablerade BMW M1 märket som ett körglädjens högborg. Men efter ett par år kom bayrarna på att det var billigare att stoppa samma motor i en sedankaross och sedan dess har märkets M-modeller bara handlat om familjebilar med arg attityd.
Närmast nu levande släkting: BMW M2.

BMW Group

2. Jaguar XJ220
Visad som tolvcylindrigt koncept samtidigt som ekonomin kokade som bäst var succén given. När sedan den sexcylindriga produktionsbilen kom hade marknaden kraschat och McLaren F1 sopat upp de kvarvarande kunderna. I marginalen experimenterade Jaguar med supersystern XJR-15, men den sålde ännu sämre. Det blev inga fler superbilar från Coventry.
Närmast nu levande släkting: Jaguar F-type.

Jaguar

3. Maserati MC12
När Maserati visade sin Ferrari Enzo i tävlingsvänligare kläder var det många som undrade hur koncernbrodern kunde tillåta detta. Men Ferrari koncentrerade sin motorsportsatsning på Formel 1 och därför fick Maserati suga åt sig GT-äran. Men nya reglementen gjorde Ferraris mindre modeller lämpligare för ändamålet och Maserati fick stränga order om att inte producera några fler tvåsitsiga mittmotorbilar.
Närmast nu levande släkting: Maserati GranTurismo.

Maserati

4. Lexus LFA
Toyotas inlägg i superbilsdebatten utvecklades i tio års tid innan de första kunderna fick ta emot sina bilar. Förfiningen av kolfiberraketen lär ha varit extrem, med en löjligt högvarvande V10-motor som sjöng på ett sätt som fick Johnny Rotten att framstå som lite lallande. Pressen älskade de högupplösta köregenskaperna, men kunderna hade synpunkter på prisbilden. Utvecklingskostnaderna lär trots det aldrig ha blivit täckta och några efterföljare finns inte i Lexus planer.
Närmast nu levande släkting: Lexus LC 500.

Lexus

5. Aston Martin One-77
Något av en andlig bror till Lexus LFA – Aston Martin One-77 hade också frontmotor och kolfiberchassi och båda presenterades 2009. Men där Lexus var försiktigt japanska med sin 4,8-litersmotor tog Aston Martin i från tårna och klämde fram 7,3 liter V12 – en nästan amerikansk storlekssiffra. Efter 77 byggda bilar fick modellen vila i frid och något liknande kommer inte mer från Aston Martin. Nästa superbil kommer vara ett helt annat väsen.
Närmast nu levande släkting: Aston Martin Vanquish S.

Aston Martin

6. Saleen S7
Mustangtrimmaren Steve Saleen fick en dag för sig att han skulle ge sig in på superbilsplanen och skapade Saleen S7. Spektakulär formgivning, låg vikt och en sjuliters V8 från Ford bakom ryggen utmärkte konceptet. För att understryka hur bra den var gav sig Saleen tämligen framgångsrikt in i GT-racing med bilen. Men sedan tröttnade han tydligen på att bygga superbilar och Steve Saleen återgick till sitt muskelbilsvässande. I en oväntad vändning meddelade företaget dock nyligen att man ska bygga ytterligare sju exemplar av S7. Jaha?
Närmast nu levande släkting: Ford Mustang.

Saleen

7. Alfa Romeo Tipo 33 stradale
Gatbilsversionen av Alfa Romeos framgångsrika tävlingsbil Tipo 33 (ingen relation till den framhjulsdrivna åttiotalsburken) ritades av Franco Scaglione och var så vacker att man ville gifta sig och skaffa barn med den vid blotta åsynen. Bara en handfull bilar byggdes i slutet av sextiotalet och ”efterföljaren” Montreal må ha sett bra ut, men någon Tipo 33 var det ju inte. Särskilt inte under skalet, där Montreal hade gammal Giuliamekanik. Inte så mycket racersportvagn där inte, även om motorn var den samma.
Närmast nu levande släkting: Alfa Romeo Giulia Quadrifoglio.

Alfa Romeo

8. Subaru SVX
Nä, jag skojar bara.
Närmast nu levande släkting: ett näbbdjur.

Subaru